Europeiska unionens råd

Rådet är den EU institution där företrädarna för medlemsstaternas regeringar möts, dvs. samtliga medlemsstaters ministrar med ansvar för ett visst område. Rådet stiftar tillsammans med Europaparlamentet unionens lagar och antar unionens budget. Rådet kallas också ministerrådet.

Rådets möten hålls i Bryssel och Luxemburg. I Luxemburg sammanträder rådet i april, juni och oktober, den övriga tiden i Bryssel.

Rådet sammanträder i tio olika konstellationer enligt det ämnesområde som behandlas:

• Allmänna frågor
• Utrikes frågor
• Ekonomiska och finansiella frågor (Ecofin)
• Rättsliga och inrikes frågor
• Sysselsättning, socialpolitik, hälsa och konsumentfrågor
• Konkurrenskraft (inre marknaden, industri och forskning)
• Transport, telekommunikation och energi
• Jordbruk och fiske
• Miljö
• Utbildning, ungdom och kultur

EU:s förbindelser med resten av världen behandlas i rådet för utrikes frågor. Rådet för allmänna frågor ansvarar också för samordningen av de övriga rådskonstellationernas arbete, beredningen av Europeiska rådets möten, institutionella frågor och utvidgningen.

Det land som är EU:s ordförande leder rådets arbete och fungerar som ordförande vid mötena under den halvårsperiod som ordförandeskapet varar.

Rådets huvuduppgifter

• att anta EU:s lagstiftning, ofta tillsammans med Europaparlamentet
• att samordna medlemsstaternas allmänna ekonomiska och sociala politik
• att sluta internationella avtal mellan EU och andra stater eller organisationer
• att godkänna EU:s budget tillsammans med Europaparlamentet
• att utveckla den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
• att samordna samarbetet mellan EU-ländernas nationella domstolar, polisväsen, tullmyndigheter och invandrarmyndigheter.

Rådets beslut förbereds i sammanlagt över 200 kommittéer och tjänstemannaarbetsgrupper. Den viktigaste är kommittén för de ständiga representanterna, Coreper, som samlas varje vecka och vars medlemmar består av medlemsländernas ambassadörer vid representationerna i Bryssel. Kommittén övervakar förutom beredningsarbetet även medlemsländernas nationella intressen på EU-nivå.

EU:s ordförandeland

Ordförandelandet leder arbetet i ministerrådets olika konstellationer (med undantag av rådet för utrikes frågor) och de arbetsgrupper som förbereder ministerrådets möten. Arbetsgrupperna förbereder beslut och lagstiftning som sedan ministrarna fattar beslut om i ministerrådet.

Ordförandeländerna 2012–2020:

• 2012 Danmark, Cypern (från 1.7.2012)
• 2013 Irland, Litaue
• 2014 Grekland, Italien
• 2015 Lettland, Luxemburg
• 2016 Nederländerna, Slovakien
•  2017 Malta, Storbritannien
• 2018 Estland, Bulgarien
• 2019 Österrike, Rumänien
• 2020 Finland, Tyskland

Beslut med kvalificerad majoritet

Rådet beslutar antingen enhälligt, med kvalificerad majoritet eller med enkel majoritet. I och med Lissabonfördraget har beslut med kvalificerad majoritet blivit mycket vanligare. Det har gjort beslutsprocessen klarare och effektivare. Enhällighet bland medlemsländerna krävs fortfarande, bland annat när det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, skattepolitiken och försvarssamarbetet. Enhällighet innebär att alla länder måste godkänna den föreslagna lösningen. Ett enda land kan hindra att den antas.

Beslut med kvalificerad majoritet innebär i praktiken att medlemsländernas röstmängd är avvägd enligt population. Sedan november 2004 har man tillämpat Nicefördraget enligt vilket de största medlemsländerna Tyskland, Frankrike, Italien och Storbritannien har 29 röster, Spanien och Polen har 27 och så vidare. Finland har 7 röster.
För kvalificerad majoritet behövs minst 255 röster av 345. Dessutom måste majoriteten av medlemsländerna ställa sig bakom beslutet. 91 röster räcker som kvalificerad minoritet som kan stoppa ett beslut. Det förutsätter att t.ex. tre stora och en liten stat motsätter sig beslutet.

I och med Lissabonfördraget övergår man till en modell med dubbel kvalificerad majoritet, som innebär att kvalificerad majoritet i rådet (och i Europeiska rådet) kräver minst 55 % av medlemsstaterna och minst 65 % av unionens totala population. För att förhindra ett beslut krävs dock alltid minst fyra medlemsstater. Dessutom måste minst femton medlemsländer finnas representerade i de 55 %. Modellen med dubbel kvalificerad majoritet är tänkt att tas i bruk den 1.11.2014.